Dubben

Plikter, trogenhet, respekt och bla bla bla. Listan är lång och dryg.

Förhållande är bara krångligt och jobbigt. Meningslöst och lidande.
Men samtidigt det bästa vi vet att uppleva, kicken och känslorna som sprudlar igång livsglädjen till max och man lever om och om igen. Inget hindrar ens språng framåt.
Men ack och ve du dumma människa, verkligheten hinner alltid ifatt dig. Vilka språng du än tar. Och i tron om att du aldrig mer kommer att titta tillbaka.
Men fel igen, ditt förflutna hinner alltid ifatt och gör sig alltid påmind om allt som hänt.

Du får springa fort, fortare än någonsin om du ska glömma ditt förflutna. Jag är så trött på mitt förflutna och mitt gångna liv. Om och om igen. . . . .

Jag lever kanske i den vardagen jag alltid velat ha. Den som jag drömmer om att jag ska bli gammal i. Jo, visst gör jag det. Men ett snedsteg i vardagen och ännu en påminnelse.
Det bryter, det bryter ens raka rygg man lovat sig själv att alltid hålla och aldrig böja sig över.
Den bryts ner, sakta men säkert.

En tår, ett skratt och en kram. Sådant som får en att må bättre för stunden och ger en ork att strunta i det och fortsätta sin vardag. Men som sagt, det hjälper bara för stunden. Den stunden är bra men evigheten som kommer efteråt är den plågsamma att leva med, även om man tänker tillbaka på den härliga stund som håller en rak för, ja en stund.

Stunder som alla säger att man ska ta vara på och som man gör. Men bara för en stund, en stund är ju inte en stund om den inte varar en stund. Varar den inte en stund så är det ju en möjlighet att glädjas lite längre. Kanske till och med en evighet. Men, det kanske funkar. Leva en stund i en evighet. Kanske.

Men kanske kommer alltid vara ett kanske, ett tydligt ja och ett tydligt nej. Kanske är en tveksamhet.

Vad jag har saknat att dra mina ord i denna blogg. Jag måste lära mig att starta datorn lite oftare. Det är ju alldeles underbart att känna fingrarna glöda på tangentbordet och känna orden flyga ur öronen. Och när man skriver kommer inte orden tillbaka. Dem fastnade här eller på pappret man skrev. Så mysigt, så bra allt blev :)

Jag är inte olycklig i mitt förhållande. Det kan säkerligen låta så i detta inlägget. Förhållande är mysigt och bra och även det jobbigaste man kan ha ibland.
Det finns ingen anledning att stanna i ett förhållande där man är olycklig, det finns ingen anledning att stanna där kroppen inte mår bra eller där hjärnan går i bitar av tankar och känslor.
En människa har aldrig en anledning till att såra sitt hjärta om och om igen för att huvudet säger något annat. Hjärtat talar och hjärtat vet, men ett hjärta kan glömma så lätt. Ett hjärta kan gömma det brustna såret och läka det med tiden för att du själv ska läka din kropp.

Man ska alltid lyssna på sin kropp, inte på det dumma hjärta som är sårat av förloraren man gav det till.

Jag älskar min Robin, Dubben och Dio. Min alldeles egna familj, min fina familj.
Det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill ha sagt.

Det bästa är inte alltid att lyssna på vad hjärtat säger för det gav man till en förlorare som ändå valde att såra det och samtidigt le. Kroppen för sin talan först för det är den som ger upp först. Hjärtat får sista ordet, sista slaget. Man valde ett krig som man själv valde att förlora.Kärleken ska inte vara en en stund som är bra när man är själv med den man älskar. Kärleken är evigheten och vardagen som är bra för alla och en själv. Kärleken väljer man, kärleken väljer aldrig dig. Det är bara du som är dum och går på det.


Nahepp, kanske till och med skriver ett par rader snart igen. Lite muntrare sådana. MEn vi får se när dte blir ;)

Jag ska ägna tid åt mina hundar nu.

DIO FYLLER ETT ÅR IDAG ! GULLHUND! Min stjärna och min kärlek. Och mitt yrväder.

Ta hand om er :) Kram