Dubben

 

I tre månader har jag velat skrika. Jag ville skrika ut all min smärta. Allt det onda.

Men nej, jag fick stå rak i ryggen för min dotters skull.               

Många har ställt upp.

Men nu är jag trött och höra på allt jag bör tänka på och inte göra. Kan inte någon säga vad jag ska göra istället.

 

Jag vet vilka som är mina riktiga vänner nu.

 

Jag sa till dig att jag är inte dum, men ändå behandlar du mig som om jag vore det. Men vi vet båda att det var jag som vann i slutändan.

Jag är inte rädd.

När ni läser ska ni inte se svagheterna, se styrkan jag fått. Hur stark och stadig jag står.

Jag bröt ihop tre gånger. Nu sista gången bröt jag ihop i ren ilska.

Jag skulle kunna skriva ut allt här men det bästa är att jag vet att du är full av skit och vill inte resten av världen se det är inte mitt problem.

Jag vet att i slutändan är jag det viktigaste för dig, det är därför du är hos mig och inte dem nu.

Jag fick välja bort en av mina bästa vänner, min Dio. enbart pga dig. Mitt hjärta dog en liten bit när han lämnade mig. Men hjärtat mitt värmer när jag vet att du har en som tar hand om dig på bästa sätt. Men promenaderna Dubben och jag tar nu är tomma utan dig flygandes i kopplet.Dubben saknar dig och jag saknar dig ännu mer. Du, vårt lilla yrväder. Förlåt för att det blev såhär men du vet att  jag alltid är här.

 

Men nu ska jag bygga på min och Julias framtid.

I tre månaders mörker har jag levt, men nu när det är ljusare så ser jag vad jag har omkring mig. Det är nu jag börjar leva igen. Jag går vidare nu. Med Julia och Dubben.

 

Jag skrattar igen, inte på låtsas utan för att jag mår bra.

 

Jag mår bra nu.

 

Julia och jag mår bra igen. . . . :)