Dubben

Det är många som frågat och undrat när jag ska skriva om förlossningen i min blogg och givetvis att jag ska uppdatera den mer!!
skäms på Emmy.

Här är min förlossningsberättelse.

Värkarna började kl 02.00. Jag vaknade av en värk och fattade först inte att det vad det var. Men magkänslan pratade för sig.
Jag gick på toaletten och gick och la mig igen. Lagom då kommer en värk, jag andas mig igenom den och petar på Robin och säger:
Robin, det är på riktigt nu.
Han säger mm, kan jag vila lite till?

Tack tänkte jag. Men självklart skulle han få vila. Helst av allt så ville jag att han skulle sitta uppe och titta på mig ochhålla mig i handen genom varenda värk. Men det gick ju inte :).
Jag ringde förlossingen kl 03.00 och berättade att min bebis gjorde sig redo för att titta ut. Hon bad mig ta två alvedon och gå och lägga mig och försöka vila.
Jag sov så mkt jag kunde, inte mkt dock. Hade 5-10 min mellan värkarna från start. Det blev inte så mycket sömn och värkarna blev längre och smärtsammare.

Vid halv sju ringde jag igen, då hade jag 5-6 minuter mellan värkarna och jag hade börjat blöda. Hon tyckte inte jag skulle åka in, utan jag var ju förstföderska så det skulle förmodligen ta många timmar till. Så hon rådde mig att ta ett bad och vila ännu mer.

Väckte Robin och bad han gå ut med hundarna osv. Jag gick ner i badet och kämpade mig igenom värkarna som blev mer och mer
smärtsamma. Vid halv tio-kvart i tio så orkade jag inte mer. Jag ville gräva ner mig och gråta.
Robin ringde in och nu var det 4-6 minuter mellan värkarna.
Vi fick åka in ! ÄNTLIGEN!

Ner i bilen och ut till förlossningen gick bilen.
Fick stanna mitt på planen när vi var på väg in och andas igenom en värk. En doktor såg oss komma så han tryckte ner hissen och log vänligt och frågade om det var dags.

Jag log så mycket jag orkade och svarade att Nu är det dags.

Men jag fattade inte, jag fattade fortfarande inte att det var dags att föda barn.
 
In på förlossingen och in i ett undersökningsrum. Fick väga mig och sedan göra ctg.
Ctg visade inte så mycket som hon ville så efter 40 minuter kopplade hon bort det och kollade hur mycket jag var öppen.
Robin och jag lämnade väskan i bilen och tänkte att vi får säkert åka hem för jag är inte öppen så mycket.

Men jo då, 6 cm var jag öppen när jag kom in. Vi fick gå in i ett förlossningsrum och jag fick byta om till dem fruktansvärt fina vita tröjorna dem har ;)
Fick sätta en elektrod på bebisens huvud och göra ett nytt ctg eftersom det andra inte blev bra. Då hade det gått en kvart och jag var öppen 7 cm.
Det gick ytterligare en kvart och jag skrek rätt ut. Dessa sjuka värkar var helt enorma. Dem höll i sig i en evighet och jag trodde bannemig att jag skulle dö ett tag.

Bm sa: Jag får nog kolla dig igen.

Och jag var öppen fullt. Vår lille bebis hade fruktansvärt bråttom ut.
Jag fick lägga mig på sidan och föda. För det gjorde så ont att ligga på ryggen.

Jag försökte prova lustgasen men tyckte den var äcklig och mest i vägen så den kastade vi åt sidan.
Krystvärkarna började och jag hade långa värkar så jag kunde krysta bra. Det gick lång tid mellan krystvärkarna så jag somnade mellan dem. Ovanligt tyckte bm men skönt tyckte jag :)

Syster min sa att det känns som att trycka en finne. Och jag förstår vad hon menar ;)

Känslan av att trycka ut denna lille bebis, helt sjukt. Det går inte beskriva.Jag tyckte att jag tryckte och tryckte men att inget hände. Men det hände ju massa. Efter att ha tryckt en bra stund så skrek jag; Åååh Ut med dig unge!Men hon kom inte snabbare för det.

Själva krystningen gjorde aldrig ont. Det kändes ju men det gjorde inte ont. Riktig smärta var värkarna innan krystvärkarna.
Kryststadiet som jag hade fasat för så mycket var den enklaste biten och känslan av att bebisen helt plöstligt var ute. Otroligt.
Magen blev tom, allt slutade göra ont.Det enda som fanns var vår lilla juvels skrik.

Det första Julia gjorde var att kissa på mamma ;) Mysbebis.

Lättnaden av att bebisen var ute var helt sjukt. Jag grät och Robin grät.

Vi undrade var det var för bebis. Hon undrade vad vi trodde.
Barnmorskan sa: Det var en riktig piggelin!
Och jag hög som ett hus efter alla smärtorna och krystningar utbrister: Va fan är en piggelin för något!?

Sen avslöjade hon att vår lilla dotter hade kommit ut.
Herregud, en tjej. Vi som hade trott det var en kille hela tiden. Men nej, vår vackra dotter kom upp på magen och bara låg där.
Jag pussade på henne och grät. Jag fattade ingenting. . . .

Hon var den finaste och det mest underbaraste som fanns. Mitt barn, vårt barn. Vår Julia.

Vi var inne kl halv elva och Julia kom ut 13.04. Hon hade bråttom och min förlossning tog 11 timmar.
Jag som trodde jag skulle få ligga i evigheter med värkar och allt.
Jag trodde jag skulle hinna med bedövningar och bada och få vara där en stund.
Men nej, inga bedövningar och ingenting. Det var in, bli undersökt och börja krysta och bli en bebis rikare. :)
Ett helt liv rikare !

Julia är den enklaste bebis som finns. Än så länge iaf ;)

Hon sover bra om nätterna och har gjort sen dag ett. Tiden på bb flöt på och allt gick bra. Ammningen strulade lite tredje dagen när Dolly Parton hälsade på ;) Men sen gick det bra det också. Vi fick åka hem på söndagskvällen.

Sedan dess har tiden försvunnit iväg och numera ler Julia. Hon följer en med blicken. Man kan busa med henne och hon vill stå på sina ben. Var tog tiden vägen ?

Alla säger att man ska ta vara på tiden. Och tro mig, vi har tagit vara på varenda sekund men man önskar ändå att man hade mer tid. Ett dygn borde vara två dygn.

Vår vackra dotter växer som tusan och hon är så perfekt. Vårt älskade barn.

Mitt liv är berikat med ännu ett liv.

Robin säger att jag lever i min bubbla. Han kan inte ha mer rätt. Jag lever i en bubbla.
Men han tillhör den blom
Vi får säga välkommen till Säboms bubbla mitt hjärta, du är fast i denna familj och släkte nu. Och alla är vi likadana i denna bubbla ;).
Säbomssläktet är tufft på både gott och ont. Det säger dem flesta, men i denna familjen finns gränslös kärlek.

Jag älskar min Familj som vi skapat själva <3
Vår Julia Säbom.

Jag är glad att jag landat på jorden nu. Och jag kan inte älska mitt liv mer.


Tack.

/ Emmy