Julia
Detta inlägget är bara Julias.
Det är sex månader 7 dagar och 7 timmar sen smärtan försvann och vi hörde vår bebis skrik.
Sex månader, 7 dagar och 7 timmar sen, fyllda av en människas utveckling. Vår människa, vår Julia <3
Om jag ändå kunde förklara hur mycket jag känner för detta lilla liv. Hur mycket hon värmer mitt hjärta. Hur mycket hennes leende gör allt värt att leva för. Hur mycket hennes två första tänder fyller hela kroppen med stolthet.
Jag önskar jag kunde förklara, men som mamma kan jag inte förklara. För värmen, livet och stoltheten tar aldrig slut.
Hon påminner mig varje dag om att jag har gjort något bra i livet. Att ta beslutet om att behålla detta liv är det bästa jag gjort.
Jag minns allt.
Hur mycket vi hejade på henne när hon var halvvägs runt att vända sig, hur mycket vi klappade när hon kom runt och log mot oss. Hur mycket mina tårar rann över lyckan av att se mitt barn utvecklas.
Jag kan räkna på min hand hur många gånger jag sett tårar på henne.
Hon har sovit hela nätter sen hon var två månader.
Vi är bortskämda.
Hon kryper på golvet, fast inte framåt utan bakåt. Hon går upp i krypställning och försöker. Hon fick två tänder på en gång. Honn har suttit själv i en månad nu.
Aaaah, jag skulle kunna dränka detta inlägg med allt hon lär sig och kan nu :) Hon är så duktig!
Vi har världens bästa barn. Verkligen den mest perfekta. Vi njuter varje dag av hennes ständiga leende.
Jag undrar ofta hur sex månader gick så fort. Men alla vet ju att tiden går fort när man har roligt. Och vi har haft väldigt roligt :)
Vår älskade Julia.
Du är en av himlens änglar. Och jag ska skydda dig med hela mitt liv. Du är det vackraste jag har. Du är allt man kan önskar sig. Du är allt <3
Mamma och pappa älskar dig.
